Så där ja'! Nu är mitt klämda finger berett att handarbeta igen. Har ingen känsel i fingetoppen, men det är ju inget hinder för en liten stickning/virkning!
I slutet på förra veckan var jag på ett café i vår stad för att äta lunch. Klockan var halv ett och det var ett myller av lunchsugna gäster i caféet. Efter att ha inhandlat min förtäring inser jag mitt misstag... Jag skulle först ha hittat mig en sittplats. Sedan köpa det ätbara. Inte som nu, tvärtom. Där stod jag med min bricka och blickade ut över det sittande folkhavet.
Då ser jag ett bord som har plats för fyra men där sitter det en ensam tjej med sin dator. Jag tar mod till mig och älgar fram till henne och frågar om jag får göra henne sällskap. Hon sa det var okej. Puh. Ner med brickan på bordet, åla av sig ytterkläderna och ner med rumpan på stolen. Vi sa ingenting till varandra. Hon höll på med sitt. Och jag hade fullt sjå att njuta av min lunch. Ingen pinsam tystnad mellan oss - bara vilsam.
Så var hon färdig med sitt. Reste sig för att gå. Lade upp sina vantar på bordet. Åh!! Så underbara vantar hon hade!! -Åh, vilka fina vantar du har, utbrast jag. Har du stickat dem själv? -Tack! Ja, det har jag, svarade hon glatt och lite stolt. Så kom det sig att vi började prata. Det slutade med att vi bytte mobilnummer och bestämde att träffas på caféet och sticka tillsammans! Så nu ska jag packa min lilla handarbetspåse och göra mig iordning för att fara dit.
Min kollega kom med ett par garnnystan och frågade om jag kunde sticka ett par pulsvärmare till henne av dem. Den stickningen får nog glida ner i väskan. Plus ett hemligt projekt . Och en sockstickning. Tror det räcker så.
Tänk vad ett upptaget lunchcafé kan leda till... Bara så där. Det är coolt.
Hoppas du får en fin dag!
